medminaandetag

så, jag gick.
han är inte värd mig och det är hans fel.
jag litar inte ett dugg på honom och det är hans fel.
det är lätt att fråga hur det går, när man ser att en människa är glad.
det är enkelt att låta bli att fråga hur det går, när en människa är ledsen.
det är lätt att hålla käften, när man inte vet vad man ska säga.
det är alltid lätt att vända ryggen till, istället för att ta konsekvenserna.
det är alltid lättast att skita i allt istället för att ta tag i saken.
men jag är inte sån, och förtjänar fortfarande därför inte en sån som du.



för jag har lärt mig att den enkla vägen många gånger är den sämsta.
och det är på grund av alla dom, tack vare alla dom idioter som jag lärt mig det.
jag har blivit starkare, mycket, hästlängder starkare. så nu säger jag ifrån, men
har svårt för att ta ett svar. för är det varken ja eller nej, så är det ju klarspråk
en tvekan. en tvekan är inget ja, därmed ett nej. jag är allt annat än dum. det
här har jag vetat länge, men jag orkar inte ta allt, släppa allt, börja om och avsluta
allt. för jag har gjort det allt för många gånger..




det är mitt fel att det gör så ont, för jag vet att jag bara kan gå.
det är mitt fel, för jag väntar alltid så länge att det gör ont. inte för
att jag är jättekär, utan för att jag aldrig kunde ge det en ärlig chans
när jag inte kunde lita på honom. och för att jag blir ensam igen..




varför gör jag så här mot mig själv, jag vet ju att det gör så ont.
inte själva grejen egentligen, utan att jag gräver mig så långt ner i skiten.

varför väntar jag alltid så länge?
när jag vet hur det känns